Nu har vi flyttat med jobbet och det har varit och är fortfarande rörigt och en del omställningar, även med små komiska inslag som inte ska fördjupas i.
Igår morse läste jag löpet på lokaltidningens hemsida där det stod att lilla Rim somnat in. Min arbetskamrat sa bara "Ann", läs inte. Men jag har följt den familjens tragiska och så otroligt sorgliga öde ända sen det först publicerades,så det gick bara inte att låta bli. Kände hur tårarna bara föll, även om jag inte personligen är bekant med lilla Rim och hennes familj så kändes det så fruktansvärt,min största skräck är att det ska hända mina barn nåt,så jag kände och känner verkligen med mamma (Binal tror jag hon heter) och hennes andra fina döttrar i deras outsägliga sorg! Vila i frid lilla Rim.
Jag känner samtidigt i detta hur lyckligt lottad jag är som har mina 2 underbara vackra älskade barn som är friska och mår bra. Hur jag på ett annat sätt kan värdera vår vardag och ta vara på stunderna vi har tillsammans. Istället för att bli arg när de bli arga när de inte får som de vill, vara glad över att de är trygga nog att våga uttrycka sin ilska och sina tankar. När man ser deras glada skratt och lek,att vara tacksam för hur bra vi har det. Det är många tankar som far igenom en när det sker en tragedi omkring en. Orden Carpe Diem får helt plötsligt en ny innebörd.
Med dessa ord så säger jag god natt rymden!